Hur mycket jag än älskar sommaren så är det något speciellt med hösten
Förra hösten så var Elda med på några utvalda jakter, eftersök och med målsättning att inte skapa för hög förväntan. I år var uppgiften en annan. På utvalda jakter skulle hon nu gå som enda hund.
“En spänd förväntan ligger i luften hos både skyttar, apportörer och hundarna.”
Allt tränande som sker under året är ju faktiskt för att vi ska ha hundar som fungerar för det som är rasens ursprungliga uppgift, att vara en funktionell jakthund. Jag är så tacksam för den fina förmånen jag har att få gå med som apportör, jag har fortfarande inte kommit dit att bössan är med ut. Går jag som apportör är jag som bäst när vår huvudsakliga uppgift är att få in de som faller, inte träffa själv också ;).
En uppgift på stort allvar
Årets jakter inledde på bästa sätt. Med strålande solsken, lagom varmt, fantastiska skyttar och jaktansvarig som värdesätter oss apportörer och hundarnas jobb. Första såten hade jag med mig båda ut, jag vet att såten är tuff och kräver sin hund och att då ha förmånen att kunna använda båda samtidigt visade sig välbehövligt.
Vassen var tuff och jag fokuserade på att skicka hundarna på de som jag eller skyttarna markerade som skammade. Vår viktigaste uppgift är att se till att så snabbt och effektivt som möjligt få in viltet. Här finns ingen tid för att tänka på raka linjer eller ta om ett dåligt skick. Hundarna behöver en stor portion jaktlust och en förmåga att ligga i även om det är tät vass och tufft.
När skyttet var avblåst så forsatte vi apportera. Här kunde jag utnyttja Eldas otroliga nyfikenhet genom att skicka henne efter Isa djupt in i vassen och där få henne att söka sig ut vidare. Fint arbete och hundar som njöt.
Jag är tacksam för de här dagarna!
