Först ska tiken vara frisk, meriteras och uppvisa egenskaper som gör att hon passar att gå i avel och förhoppningsvis vara en bra mamma. Sedan ska vi hitta en hane, som passerar nålsögat även han. Sen väntar vi på löp och parning.
För mig är naturliga drifter, vilja och även förmågan att para grundstenar. Jag vet att det är ett känsligt ämne, men så här tänker jag, antingen får hundarna till det eller så får det vara. Det är så klart alltid en stress, där står du med en tik som är redo och så får de inte till det. Jag vet att det finns en kultur hos många att hjälpa till vid parning, men jag vill tro att de klarar de själva - om de är meningen. Att libidon är så stark! Att vi idag har raser som inte ens klarar av att para sig själva, det är något som vilar på oss uppfödare. Is i magen, eller tänk om!
Det ska inte glömmas bort att hur mycket vi än vill så är det tiken som väljer hane. Forskning visar även att tikar har en förmåga att välja bort närbesläktade hanar eller hanar som inte skulle passa till tiken. Det kan också vara så att tiken inte vill para sig för att det är fel dygn eller att hon kanske har ont men det kan också vara naturens naturliga skydd mot defekter.
Jag har ju själv stått där med en rottweiler som villigt stod men som varje gång hanen trängde sig in högg efter honom. Visade sig senare att hon hade en defekt i vulva och inte hade klarat en naturlig valpning. Där stod jag med en hel tiklinje borta...
Just det här med naturliga instinkter blev att valet på hane blev annorlunda en först annonserat. De ville inte, trots bra förutsättningar (progresteronprov och rätt dag). Efter bollande med kloka vänner som höll med mig i mitt tankesätt så beslutade jag mig för att försöka med en annan hane.
Vilken skillnad! Fint lekande och trots att de var två "blåbär" så försökte det på alla sätt och vis få till det., visst blev det både fram och bak och fel men tillslut så. Två fina parningar med häng. (Vid hängning är jag alltid framme och varsamt håller i, det för att de inte ska skada varandra). Nu hoppas vi bara att det inte var försent i löpet!
Oavsett så har de två "blåbären" fått en fin upplevelse. Inget hållande, tvingande, pillande eller "hjälpande" utan de har på egen hand uppvisat förmåga att para sig.
Nu är det bara att vänta..
